ÄLGTID
Höstblek står solen vid mariga tallar,
vandrar så sakta mot låg middagshöjd.
Den lyser mot stormyrens frostiga knallar
med småvuxen tallskog, av höstvindar böjd.
En slingrande bård utav aspar och alar,
klädda av rimfrost förtrollande skönt,
ståtar vid myrängens gömslen och salar,
i vitmossors rike av skönanden krönt.
Det grå morgonljuset som silas av träden
blänker i vitmossors silvriga dräkt.
Det suckar i höstskogens frostnupna kläden,
som vajar i vildmarkens doftande fläkt.
Aspdungens hängen i myrkantens dimma
dallrar i vindarnas toner och takt.
Skönhten skälver i gryningens timma.
Färgerna silas av höstlövens prakt.
Det knäpper av klövar i granskogens rike,
fram går en skogskung med mäktiga fjät.
Den väldiga kronan lär sakna sin like,
i vildmarkens skogar ett stort majestät.
Han lägger sin krona på älgkvigans manke,
en uråldrig gest i en uråldrig scen.
På tidernas gång har han inte en tanke,
när blodströmmen sjuder och höstnatt är sen.
Jag stannar vid myren där tranorna häckar,
hänförd av skogsdoft och stigarnas stråk.
Myrlandets vidder och vindlande bäckar
talar sitt sorlande eviga språk.
Mot kvällen står myren i natthimlens fönster
och Alltet tycks rymmas i flimrande ljus.
Från åsarnas höjder ses stjärnornas mönster
och barrskogar sjuder av nattbrisens brus.
Arne Appelqvist
Följ och gilla Lidköpingsextra på:
