DEN HELIGA ELIN – ETT HELGONS SISTA FÄRD
(Om den heliga Elin, född i morgonstjärnans tecken under 1100-talet på en rikemansgård i Husaby, mördad med svärd på väg till en kyrkoinvigning i Götene och begraven nära sin hemgård i Våmb, Skövde).
Under höga, sorgsna furor går den tysta skaran fram
över moar, över hällmark, över blockstensåsars kam.
Skogen suckar tungt i vinden i ett vilt och väglöst land,
under vemodsfulla skyar vid den vida myrens rand.
Över hjortronklädda mossar och den stora tjäderns tall,
når det första morgonljuset fram till Stora Bjursjöns svall.
Där drar sorgetåget bort emot en höstsols bleka glöd
med den mäktiga och vackra sankta Elin som död.
De har vandrat genom Klyftamon med facklor och med bloss,
där den Baltiska issjön en gång brast och bröt sig loss.
Bort i väster har de skymtat Kinnekulles fagra krön
och vid Husaby fått kraft av klockors klang och tidebön.
Från den heligaste källan, nära Elins fäders gård,
har en morgonstjärna lett dem bort mot Billingbergets bård.
Den har vandrat över fästet, den har blinkat sitt farväl
till en stark och modig kvinna med en ljus och vacker själ.
Liksom Hildegard av Bingen var hon kvinna utav börd,
som delat med de arma, med de fattiga sitt bröd.
Hon sörjde för de sina som en herde för sin hjord
med den fromhet och den andlighet hon fann i Herrens ord.
Fylld av vänlighetens vidsyn och av sinnets harmoni,
av naturens alla mönster i en glädjens symfoni,
sjöng hon hymnerna med troper i en mässas liturgi
som en fjällbäck porlar vackert med kristallklar poesi.
Hon var inte gömd för världen, i en skugga undanskymd,
men fann i Herrens skapelse en Helhet och en Rymd.
Mysteriet blev uppenbart i skogars fågelsång,
i växter, djur och stenar, i den stolta älgens gång.
I jords och himmels samklang fann hon salighet och kraft,
ett återsken av Ljuset, det som Eden en gång haft.
Hon rördes utav färger, utav Andens vindars fläkt,
och anade i stormarna Guds egen andedräkt.
I det ofattbara Ljuset rymdes Elins rikedom,
en lyhördhet för kallelsen som ständigt återkom.
Vid en källas klara spegel såg hon kärlekens gestalt
med en väldoft och en skönhet som innesluter allt.
Allt skapat uppenbarade den Gud hon inte såg.
Till Skapelsen och Ordet vändes hela hennes håg.
I tidegärd och skogars sång hon anade Guds röst,
en stämma fylld av kärlek och av läkedom och tröst.
Arne Appelqvist
